Student -63 intervjuas – Bondsonen från Frösthult tog klivet ut i stora världen som ”utlandskorre”
Hårddata
Född 1944
Uppväxt som bondson i Frösthults prästgård
Student 1963 reallinjens matematiska gren
15 månaders värnplikt S1 i Uppsala med ryskstudier
Tre terminer på KTH elektroteknisk gren
Fil.kand. med 4 betyg i ryska och dessutom statskunskap och nationalekonomi
Två år på Journalisthögskolan Sthlm
Tre år på Västerbottens-Kuriren Umeå
Expressenkarriär med tjänstgöring som pendlande Moskvakorrespondent|
USA, Irak, Kosovo m.fl. fortsatta poster/uppdrag
Idag
Senior med fortsatta journalistuppdrag bl.a. Expressen TV, artiklar, föreläsningsuppdrag
Privat
Gift med Expressenkollegan Marie-Louise sedan många år
En vuxen dotter Jenny
Bor i villa i Duvbo/Sundbyberg
Nybliven hundägare till älskad vovve
Hur började det?
Ja, hur skildrar man en ”utlandskorres” värld som startade på pappa Birgers gård i Frösthult? Att intervjua en studentkamrat om liv och karriär har imponerat och gett hisnande inblickar i en journalists utlandsvärld men också reflektioner runt en ung pojkes tidiga yrkesdrömmar. Så tidigt medveten om världen utanför Frösthult och Enköping och så hungrig på att veta mera att det tidigt blev egna Expressenköp när andra i samma ålder mest köpte glass och godis. Förstås också prenumeration på Idrottsbladet för att stilla idrottsintresset. I hemmet fanns Enköpings-Posten, Vestmanlands Läns Tidning och Svenska Dagbladet som husorgan.
Gunnar var äldst i en syskonskara med två bröder och en syster och med två gårdar att sköta för familjen, dels farfars gård Mälby, dels den arrenderade prästgården i Frösthult, 50 meter från kyrkan. Så såg världen ut närmast Gunnar då han växte upp, dvs. långt före omstruktureringen av den jordbruksbygd som omgav Enköping på den tiden. Gunnar var en av många bondsöner/döttrar som var våra klasskamrater på 50- och 60-talen i Enköpings Högre Allmänna Läroverk.
Det var självklart för en äldste son på ett familjejordbruk att bidra till gårdens skötsel från tidig ålder och tills Gunnar flyttade hemifrån. Hela sommarlovet blev det jobb på gården parallellt med pappa Birger, bröderna Pelle och Lars och de anställda som också fanns, en lantarbetare med son och en ladugårdskarl och med farfar Gunnar som förstärkning under högsäsong. Könsrollerna var traditionella vid den här tiden. Mamma Elna var ansvarig för lanthushållet, en nog så viktig och krävande syssla på en större gård. Dessutom hade hon ansvar för trädgården och odlingarna där. Yngsta syskonet, lillasyster Anna, sju år yngre än Gunnar, deltog normalt inte i jordbruksarbetet utan hjälpte mamma Elna i hemmet. Förändringarna började dock komma och syster Anna var den enda av syskonen som sommarjobbade utanför hemmet. Gunnars bidrag tillsammans med övriga blev att hässja, köra in hö och blåsa upp det på höskullen. Ensilage lades i stora stackar och flyghavre (ett ogräs) plockades för hand. En del av spannmålen skördetröskades, resten skars med självbindare till kärvar som sattes upp i ”skylar” och ”snesar”. När säden torkat kördes den in på logen. Tröskningen var dock ett vinterjobb. Kanske blev det inte de hårdaste sysslorna för Gunnar och hans bröder, men man räknades med som arbetskraft sommartid på gården när vi andra skolkamrater sommarjobbade med helt annat inne i Enköping. Så här hade det alltid sett ut på en gård på landet, så också för Gunnar som ser det som en förmån att ha arbetat tillsammans med sin pappa.
Semester sommartid? Knappast något utrymme för lata semesterdagar för en jordbrukarfamilj. Största äventyret var att på söndagarna få åka till Bredsand och bada och att efter höskörden få en campingvecka med bad då man bodde i tält, men inte lång sammanhängande semester i traditionell mening. När ladugårdskarlen var ledig skötte pappa Birger korna och Gunnar bidrog vid mjölkningen och motade kor och kvigor till olika beten. Redan som pojke fick Gunnar köra både häst och traktor. Den gamla hästen Arrak gick kvar som pensionär i hagarna efter att Gunnar flyttat hemifrån. Tiden var mycket bunden av alla sysslor och fritiden begränsad för en lantbrukarfamilj under Gunnars uppväxt.
Skola och utbildning på 50- och 60-talen
Gunnars skolgång startade i s.k. B-skola, två årskurser i samma klass, med växelvis skolgång i Frösthult respektive Härnevi, som det såg ut på den tiden långt före nedläggningen av mindre bygdeskolor. Gunnar behövde dock aldrig åka till Härnevi då realskolan tog vid 1955. Klasskamraterna kom från andra gårdar eller var barn till lantarbetare. Efter fyra år i småskola och folkskola gällde således fortsättning i realskola i Enköping för Gunnar. Nästan de enda som fortsatte med högre skolgång var Gunnar med syskon och deras kusiner men med undantag för någon enstaka kamrat som också började i realskolan. Övriga fullföljde folkskolan på hemorten varav de flesta blev jordbrukare eller lantarbetare. Det fanns också industrijobb inom Bahco inne i sta´n. Arbetslöshet existerade inte på den tiden. Det fanns jobb för alla även med bara fullföljd sjuårig folkskola som grund.
Hur såg man på skola och utbildning i Gunnars familj och med hans bakgrund? Visst var det viktigt! Synen på skola och utbildning i Gunnars hem var inte representativ för hur man resonerade i liknande miljöer då för tiden. Gunnars far och hans farbror hade tagit realexamen i Enköping och bott inackorderade under de åren. De två fastrarna gick i flickskola i Västerås, också med inackordering. Realskolan i Enköping var på den tiden endast till för pojkar, flickor på orten fick söka sig andra vägar för högre utbildning. Även bakåt i Gunnars familj fanns således medvetenhet om att utbildning var viktigt och något som borde uppmuntras. Både Gunnars far och farfar hade förtroendeuppdrag vid sidan av jordbruket, inom släkten i övrigt fanns exempel på både position och uppdrag av rang. Det fanns med andra ord utblickar utanför gård och kossor.
Med en äldste son, Gunnar, som visade tydlig studiebegåvning, var det självklart att sikta på real- och studentexamen även om det kunde bli bondelivet i framtiden, f.ö. inget krav från pappa Birger. I fortsättningen gällde därför buss kl. 7.32 från Frösthults kyrka in till Enköping och med morgonbönsbefrielse i skolan pga. lång skolväg. Tänk att 1,5 mil hemifrån ansågs långt då för tiden! Skolan i Enköping blev en värld för sig, livet hemma på gården en helt annan värld. Umgänge med kamraterna i sta´n var inte möjligt pga. avståndet. Det blev ett visst sammanhållet lunchgäng under skoldagarna tillsammans med andra som pendlade till/från skolan och det skapade ett avstånd mellan elever från stad respektive landsbygd. Gunnar och de andra eleverna från landsbygden åt ute på olika lunchställen i Enköping. Skolmåltider existerade inte på den tiden i realskola och gymnasium. För stadsbarnen förutsattes en hemmafru med ansvar för skollunchen. På 50-talet var en mycket stor andel gifta kvinnor utan inkomst, för Enköpings del gällde det för en övervägande majoritet av kvinnorna. Telefon fanns inte i alla hem och krävde ibland beställning via växeltelefonist för kontakt över läns/sockengränser.
Vad blev det av bondsonen från Frösthult?
Det blev förstås studentexamen och med mycket goda betyg. Yrkesval? Vad blev det av de tidiga journalistdrömmarna? Gunnar var en duktig skribent vid sidan av matte/fysikinriktningen. Redan i skolan i Frösthult hade Gunnar skrivit en uppsats med titeln: ”En dag i mitt yrkesliv” och med journalistyrket som drömyrke. Det blev då enda gången som pappa Birger blev riktigt arg dvs. när journalistdrömmarna fördes på tal. ”Kommer aldrig på fråga! En journalist kan inte försörja en familj!” var motargumentet. Redan tidigt fanns det mycket som pekade på en framtid med både Moskva och Expressen. Gunnar har intensiva minnen av hur han satt på Tammerfors konditori i Enköping och i bussen på väg hem och läste i tidningen om den första sovjetiska Sputniken, om rymdhunden Lajka och om den första kosmonauten Jurij Gagarin. Gunnar var lyrisk efter ett studiebesök på Enköpings-Posten under realskoletiden. Men vad gjorde en lojal son på den tiden? Jo, det blev ändå Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) men först 15 månader på S1 i Uppsala. Ödet gjorde att Gunnar hamnade på en utbildning som signalspanare där han fick läsa ryska. Att få smaka på ryska språket var en kick! Det blev trots allt tre terminer inom elektroteknik på KTH innan Gunnar insåg att det var inte där som han ville verka. Avhopp! Visst ”morrades” det hemma i Frösthult då och mycket mer än så, dvs. det blev en rejäl kris. Därefter följde ryska med fyra betyg (inget poängsystem på den tiden) och studier i statskunskap och nationalekonomi med en fil.kand.examen som slutresultat. Först därefter var Gunnar mogen att förstå att han ville bli journalist och vågade också satsa på det. Det blev därför Journalisthögskolan med högt söktryck men inga problem att bli antagen. Nu var Gunnar nära sitt drömyrke och hade hittat hem efter en omväg via KTH. Men vad gör man inte för att göra en pappa glad? Att böja sig för auktoriteters krav, såväl skolans som föräldrarnas, var fortfarande vanligt på tidigt 60-tal trots avlagd mogenhetsexamen. När Gunnar väl hade fattat sitt beslut fick han dock pappans fulla stöd. Vid avhoppet från KTH var det i hög grad ovisst om det skulle gå att ta sig fram till någon tidningsredaktion. Först när Gunnar började på Journalisthögskolan visste han att han hamnat rätt.
Äntligen på rätt spår
Så rätt det kändes för Gunnar med ny bana, en start på en ny självklar yrkesidentitet och så säker på att journalistyrket passade honom. Att lära sig hantverket från grunden behövdes dock och det skedde uppe i Umeå via Västerbottens-Kuriren under tre år efter Journalisthögskolan. Nyttiga år på stor och seriös Norrlandstidning med många lokalredaktioner.
Vilka drivkrafter fanns bakom journalistdrömmarna? Ja, främst en längtan efter att få skriva menar Gunnar som tidigt i livet sökte sig till de bibliotek som fanns att tillgå i Frösthult och i Enköping. Han läste mycket tidigt i livet, gärna ryskt i översättning. I grunden handlar journalistyrket om att vara en god berättare. Sådana har funnits i alla tider, så också i vår tid. En duktig journalist ska kunna skildra skeenden via intressanta berättelser, ett motto som följt Gunnar under journaliståren.
En utlandskorrespondent föds
Tillfälligheter styr våra liv, så också för Gunnar som via eget intresse och också Expressens intresse för honom landade på just denna kvällstidning. Hela tiden längtade han efter att skriva. Gunnars ryska profil hade betydelse, framför allt senare på utlandsredaktionen. ”Mina kunskaper kom till nytta när de behövdes” menar Gunnar. Första uppdraget på Expressen var mycket nyttigt dvs. att vara redigerare och förvandla manusblad och foton till hela sidor. Att vara redigerare ansågs som ett mycket krävande uppdrag men var samtidigt ett roligt teamwork tillsammans med fullblodsproffs.Tidningstempot var tufft och stressen hög och med obekväma arbetstider men mycket lärorikt. Det var periodvis frekventa byten av Expressens chefredaktörer något som skapade en viss ryckighet vid varje skifte. Upplagesiffrorna styrde i mycket hög grad. Det gällde att inte tappa läsare och ha ständig koll på marknaden. När Gunnar varit redigerare i två år och biträdande nattchef i ett år blev det ett ledigt uppdrag på utlandsredaktionen. Därmed startade det som senare skulle bli Gunnars mest utvecklande år dvs. att skildra Sovjetsystemet och dess kollaps och sedan utvecklingen i det nya Ryssland.
Via egna initiativ och förslag om att få göra reportage i Ryssland kom Gunnar att så småningom pendla till en lägenhet som Expressen hade i Moskva under åren 1989-2002. Men redan 1979 kom han iväg på en nära månadslång resa till Sovjetunionen. Han reste mer och mer och från år 1986 med ackreditering vid UD i Moskva. Expressens lägenhet låg i ett område med säkerhetsvakter som viss garant för trygghet. Det gällde att arbeta med vetskapen om att man var avlyssnad hela tiden, iaktta försiktighet och ej utåt nämna källor. Samhället i forna Sovjet med sin maktapparat krävde trots allt varsamhet och säkerhetstänkande som utländsk journalist men också att vara offensiv för att nå fram till nyckelpersoner.
Under tidiga Expressenår mötte Gunnar sin fru Marie-Louise, också journalist. Med som mest cirka 20 pendlingar per år till/från Moskva under stationeringen där krävs förståelse från hemmaplan för att kunna gå iland med uppdraget. Gunnar menar att det underlättas av att man är gift med en journalist som lättare förstår förutsättningarna. Genom att leva både i Sverige och i Moskva växelvis kunde även hemmalivet i Stockholm fungera.
Den ryska björnen
Hur skildrar man bäst Gunnars långa ryska period som utlandskorrespondent? Kanske genom vissa exempel på skeenden och skarpa lägen i Sovjets historia. Ryska språket blev inträdesbiljetten till ett helt annat samhälle jämfört med livet hemma i Frösthult. Ryssland har satt starka avtryck hos Gunnar som fått en djup kunskap om detta samhälle som var och är i fokus för världens ögon genom dramatiska händelser iscensatta av maktgalna ledare och även olyckor som drabbat civilbefolkningen hårt. Gunnar har bl.a. följt de åldrade ledarna Brezjnev, Andropov, Tjernenko som alla dog i rask takt. Sedan kom Gorbatjov med islossningen via glasnost och perestrojkan och den optimism man kände under hans styre. För journalister som bevakade Moskva följde fantastiska år fyllda av spänning och förhoppning. Samtidigt med Gorbatjovs reformer skedde Tjernobylkatastrofen 1986 och den stora jordbävningen i Armenien 1988. År 1991 kom kuppförsöket mot Gorbatjov som tillfälligt avsattes och hölls i husarrest medan Jeltsin blev hjälte genom att försvara parlamentsbyggnaden ”Vita Huset” och genom att besegra kuppmännen.
Jeltsins kaotiska presidentår följde, dvs. den förste ledaren i det nya Ryssland efter Sovjets upplösning 1991-92 då ryssarna fick frihet men också kaos i vardagen. Gunnar var alltid på plats. Efter Jeltsin dags för före detta KGB-agenten Vladimir Putins tillträde. Under Rysslandsperioden har Gunnar bl.a. följt Tjetjenienkrigen, framför allt det första 1995, katastrofen med ubåten Kursk 2000 och gisslandramat på en teater i Moskva år 2002. Balternas frihetskamp har också rapporterats om, bl.a. den blodiga stormningen då sovjetiska trupper invaderade TV-tornet i Vilnius i januari 1991. Mötet med författaren och Nobelpristagaren Solzjenitsyn, tillbakaflyttad till Moskva, var också starkt. Den av Gunnars artiklar som fått mest gensvar hos läsarna handlade om den åttaårige ryske pojken Misja Jepifantsev. Deras första möte var i en förort till Tjetjeniens huvudstad Groznyj i januari 1995. Pojken hade fått benen söndertrasade av en rysk granat. Expressens läsare greps av Misjas öde. De samlade in ett rekordstort belopp, 1,4 miljoner kronor, till proteser och rehabilitering för honom. Misja har idag ett bra liv i den ryska staden Toljatti.
Att tillsammans med Gunnar bläddra i hans fotoarkiv i datorn ger hisnande intryck. Gunnar med fotograf har bl.a. med släckta billyktor skjutsats till hemligt möte i bergen med Tjetjeniens dåvarande president Dudajev mitt under Tjetjenienkriget. Dudajev dödades f.ö. två månader senare. Sådant och mycket annat finns i fotoarkivet där Sovjets dramatiska historia flimrar förbi med politiska makthavare på hög nivå under intervju med Gunnar. Så mycket man kan få uppleva som alert ”utlandskorre” ständigt vid fronten när världshistoria skrivs. Inte kunde väl pappa Birger hemma i Frösthult annat än att ångra sitt tidiga och bestämda råd att akta sig för journalistiken. Han hann i alla fall att få uppleva äldste sonens karriär med världen som arena.
Gunnars bidrag till journalistiken
Gunnar menar själv att hans bästa bidrag har varit att skildra det ryska samhället via både människan på gatan och via landets högsta ledare. Han har haft friheten att få skildra ”både och” för att kunna servera mera mänskliga bilder av kriser och katastrofer men även av ryskt vardagsliv. Gunnar har strävat efter att skildra utvecklingen i Sovjet och senare i Ryssland genom människor som han intervjuade. Berättaren inom honom verkar ha fått fritt spelrum. Att vässa sig och bli en lyhörd intervjuare har varit viktigt för att kunna möta människor i katastrofområden utan att kränka dem i en utsatt situation. Djupt mänskliga öden har skildrats från Gunnar genom åren och väckt stort intresse. Som journalist har Gunnar arbetat med ”en vilja att berätta saker och inte bara för att öka upplagan”. Närmar man sig människor på ett värdigt sätt så får man mycket tillbaka menar Gunnar som strävat efter att inte blockera de han intervjuar utan få dem att öppna sig genom ett icke aggressivt arbetssätt. Genom att arbeta med ryska medarbetare, ex. fotografer, får man mycket på köpet och ibland lättare tillträde till makthavare som annars skulle vara svårt att få möta och nätverket ökar därmed. Jobbet handlar mycket om att ta sig fram och det är också en del av journalistiken.
Andra uppdrag
Visst har det funnits andra stora uppdrag efter den långa Moskvaperioden. Det har varit en del ärevarv i yrket efter den långa perioden i Moskva. Gunnar verkade som Expressens utlandskorrespondent sent i yrkeslivet i USA under ett och ett halvt år och fick uppleva Obamafebern då Obama spurtade sig fram mot Vita Huset under ett rafflande presidentval 2008. Han arbetade också i Kosovo och i Irak efter Saddams fall. Vid stora kriser har det gällt att hålla huvudet kallt och undvika att hamna mitt i en eldstrid. Under de ryska åren kunde tungt beväpnade soldater vara farliga och oberäkneliga. Mod är en underskattad egenskap hos en utlandskorrespondent. Livet som ”korre” handlar sällan om att bara glida fram på en färdig väg. Det oglamorösa livet är en stor del av vardagen utomlands. Ett uppmärksammat scoop var när Gunnar och Expressens fotograf som enda skandinaviska journalister tog sig fram till ”Saddams håla” och kunde krypa ner i den. Här hade den störtade Irakdiktatorn sitt gömställe, då han i december 2003 greps av amerikanska soldater, ställdes inför rätta och dömdes till döden.
Nya tider kräver nya grepp
Gunnar har upplevt en enorm tidningshistoria under sin långa journalistkarriär med en teknisk utveckling av stort format och troligen på sikt papperstidningens avveckling. Idag behövs utlandskorrespondenter mer än någonsin trots att hemmaredaktionerna vet så mycket mera idag jämfört med förr. Dagens informationsflöde är enormt stort och man får gräva fram väsentligheterna på andra sätt. Utan en journalist på plats på strategiska poster i världen riskerar rapporteringen att bli mekanisk och utan nerv. Nya generationer av journalister arbetar under andra förutsättningar med större tekniskt kunnande och mycket ter sig i backspegeln som annorlunda.
Sena reflektioner
En ynnest att få fortsätta att verka som journalist som senior menar Gunnar. Mötet med unga kolleger ger en extra kick och än finns berättarglöden kvar via artiklar och Expressens TV-sändningar. Att få åldras utan vare sig bitterhet eller cynism efter hårda upplevelser i yrket är också en tillgång och tyder på en robust Gunnar utan ärr från tuffa år utomlands och med bevarad empati från djupt mänskliga möten. Journalistvärlden kan vara tuff men samtidigt tycker Gunnar att han haft världens roligaste jobb. Det är en värld där man sällan har något gratis, något som inte syns bakom artiklar och foton på makthavare. Det fina kamratskapet på Expressen har varit ett stort plustecken och som utlandsstationerad är man på visst avstånd från hetluften dagligen på redaktionen. Många chefredaktörer har passerat under Gunnars långa Expressenperiod och med olika fokus på uppdraget för att höja upplagesiffrorna. Det är lätt att bländas av en utlandskorrespondents tillvaro. Bakom kulisserna finns dock en vardag med många utmaningar och mycket slit. Att verka i en auktoritärt styrd stat ställer alldeles särskilda krav på en journalist för att nå fram till trovärdiga källor och att balansera säkerhetsaspekter mot hemmaredaktionens förväntningar på läsvärda och säljande reportage. Privatlivet utsätts för påfrestningar vid längre utlandsperioder och förutsätter en mycket förstående familj.
Livet utanför tidningsvärlden
Gunnar lever idag både med och utan uppdrag, kanske en lagom mix för en frilansande journalist som fortfarande kan bidra med djup Rysslandskunskap. Föredrag om Putins Ryssland håller han då och då. Var finns rötterna och tyngdpunkten idag? Ja, både i det gamla och det nya, dvs. Frösthult och villan i Duvbo i Sundbyberg med familjeliv och kontakt med vänner och syskon. Frösthult med föräldragården och farfar Gunnars gård finns idag i brödernas ägo, där de verkar som mycket moderna bönder efter var sin akademisk utbildning innan de slog sig ner i hemtrakten. Lillasyster Anna gick också vidare till universitetsstudier och verkar idag som legitimerad psykolog och psykoterapeut. Enköping passerar Gunnar idag oftast på väg till/från Frösthult för besök hos sina yngre bröder Pelle och Lars.
Nyligen gjorde Gunnar en utlandsresa till Algarvekusten med en grupp kamrater – ”Student -63”. Det blev en nytändning av gamla kontakter och en tidsresa bakåt i tiden. Man kom varandra nära på ett prestigelöst sätt och återupplevde gamla minnen med hjälp av ett drygt 50-årigt perspektiv. Gunnar fick på så sätt träffa sig själv igen som gymnasist. Återblickarna berikade Gunnar. Det finns förstås även en mindre och mera privat värld för Gunnar idag. Han delar frikostigt med sig av sina minnen, både privata och färgstarka sådana från utlandsuppdrag.
Sett genom en kvinnlig intervjuares ögon framstår Gunnar som en lyckligt lottad människa som fått leva sin tidiga yrkesdröm med råge trots initialt motstånd hemifrån och med förväntningar att följa en traditionell väg för en matematikbegåvad student. Inte bara vi flickor, utan även gossar, riskerade att efter studentexamen fastna i traditionella spår på tidigt 60-tal inför yrkesval. Gunnar lotsade sig själv framgångsrikt till det yrke och de uppdrag som matchade hans intresse och håg. Visst är det ett gott dagsverke som bondsonen från Frösthults prästgård har genomfört! Tack Gunnar för att du så generöst har delat med dig av ditt liv och dina minnen.
Vid pennan: Gudrun Ahlin/Student från samma år som Gunnar